Catharina

Mon pays med Yelle.

Jamen, alltså, okej, förlåt. Men det här med att hitta saker att blogga om när man inte har något att blogga om är inte helt lätt. Ett inlägg på fyra rader om att "idag har jag sett en film och ätit en kaka" är liksom inte så kul.

Men. Ja.

Jag har nya glasögon i alla fall. Det tog bara... Ett och ett halvt år eller något. The story goes: I maj 2010 gick jag till optikern för att jag började se dåligt. Jag hoppades på att de skulle kunna hälpa mig med att komma i kontakt med en ortoptist här i stan, men de sa bara "ring sjukhuset". Det där med telefoner är ju liksom inte min grej, och så blev det sommar och allt, och så blev det inte av förrän i september. Sen väntade jag och väntade jag och till slut fick jag en tid i februari 2011. Men inte hos en ortoptist utan en optiker, trots att jag sa att jag ville träffa en ortoptist. Optikern gjorde en slarvig undersökning, tittade nedlåtande på mig och sa "du ser ju inte så dåligt, jag skickar dig till ortoptisten om några månader". Ett par månader senare fick jag en tid, som jag missade. Så klantigt. I maj eller så fick jag till slut träffa en ortoptist som sa att jag verkligen behövde göra något åt min skelning och föreslog operation. Hon sa att jag låg bra till och borde få det gjort i början på hösten. "Tjoho!" tänkte jag, och gick och väntade. I slutet på oktober hade jag fortfarande inte fått en kallelse, ringde till sjukhuset som sa att "ja du måste ha glömts bort..." men till slut fick jag träffa ortoptisten igen. Då sa hon plötsligt "ja vi har en tid om två veckor, går det?" och jag tackade jag på stört. 24 november opererades jag, sen fick jag vänta nästan en månad innan jag kunde beställa nya glasögon. Och på nyårsafton hämtade jag ut dem. Så himla himla skönt att kunna se igen.

Tadaa! Glasögonen och blött stripigt hår.

Glasögonen och festfixat hår (och min sproilans nya telefon!).